Slægten Bille
 
 
<
 

Len


I det følgende er vist de len, hvor medlemmer af slægten Bille, har været Kongelige Lensmænd.

Den Skånske linie.
1. Kärnan
2. Herresvad
3. Bohus
4. Sandby
1. HELSINGBORG (KÄRNAN) Anders Bille, Bent Bille mfl.

HELSINGBORG (KÄRNAN). Redan på 1000-talet förstod den danska kungamakten att utnyttja den strategiska och politiska betydelsen av en borg på den höga strandbrinken vid Öresunds smalaste del, den del som i historiska källor från denna tid omtalas som "halsen". Därav har med stor sannolikhet både Helsingör och Helsingborg fått förleden till sina namn, medan slutledet "borg" torde syfta på de äldre befästningar med stentorn som tidigare funnits där Kärnan nu ligger. Helsingborg omtalas av Adam av Bremen på 1070-talet i hans beskrivning av Danmark och övriga Norden och var då en befäst ort och marknadsplats. Arkeologiska undersökningar visar att den egentliga befästa staden legat uppe på höjderna kring borgen och att tre av de fyra äldsta kända kyrkorna i staden, S:t Clemens, S:t Mikael och S:t Petri, varit belägna uppe på landborgen. 1100-talets borg hade ett rundtorn, s.k. kastal, av sandsten och var omgiven av en hög, mångkantig ringmur. Modellen till de första s.k. tornborgarna hade lånats från romarna och dessa vakttorn uppfördes främst längs kuster, gränser eller genomfartsleder. Vid utgrävningar har man intill nuvarande Kärnan funnit en cirkelformad murrest av det äldsta tornet, som hade ett fundament av gråsten och 4,25 m tjocka murar av sandsten. Tornet blev i ett senare skede påbyggt och fick då en fyrkantig form.

I skydd av borgen etablerades under 1100-talet även en bebyggelse nere på den smala kustremsan kring S:ta Maria kyrka, som i sitt äldsta skick var en absidkyrka med murverk och skulpturdetaljer i sandsten. Från 1200-talet koncentrerades handelsstaden helt till lågstaden. Under nästan hela medeltiden var Helsingborg Skånelands näst Lund mest betydande stad och var under Skånes storhetstid jämte Lund en av de kungliga huvudresidensorterna. Från Helsingborgs slott styrdes det med tiden allt större Helsingborgs län och slottet kom under flera århundraden att spela en viktig roll vid olika stridigheter. Sedan kung Erik Plogpenning på landstinget i Skåne 1249 försökt lägga skatt på böndernas plogar, gjorde den rasande allmogen uppror och kungen tvingades fly till Helsingborgs slott och förskansa sig där. Efter flera veckors belägring av bondehären lyckades kung Erik ta sig över till Själland. Under striderna mellan kungamakten och ärkebiskop Jakob Erlandsen i Lund om kyrkans ställning stormade och erövrade skåningarna år 1263 Helsingborgs slott, sedan de gjort uppror mot kungens bundsförvant hertig Albrekt av Braunschweig på grund av hans hårda styre, varefter hertigen tvingades lämna landet. År 1296 höll den danske kungen Erik Menved sitt bröllop med Magnus Ladulås' dotter Ingeborg på slottet. Sedan svenske kungen Birger Magnusson vid "Nyköpings gästabud" 1317 fängslat sina bröder hertigarna Erik och Valdemar, utbröt ett uppror och kung Birger flydde till sin svåger Erik Menved i Danmark. Hertigarnas anhängare trängde 1318 in i Skåne med en här och belägrade Helsingborgs slott.

Efter Erik Menveds död 1319 bröt den gamla stormakten Danmark samman till följd av alla krig och till slut blev hela landet bortpantat till tyskar. Vid ett möte i Helsingborg 1332 köpte den svenske kungen Magnus Eriksson den tyska panträtten på Skåne och Blekinge för 34.000 mark silver, och Helsingborgs slott var därefter i svensk ägo till 1360, då Valdemar Atterdag återerövrade landskapen. När Danmark under hans tid låg i krig med hansastäderna, härjades Skåne av den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg, och Helsingborgs slott tvingades 1369 kapitulera efter en lång belägring. Vid freden i Stralsund 1370 fick kung Valdemar pantsätta Helsingborg och hela västra Skåne till tyskarna under 15 år.


Erik Menved
Av den medeltida borgen Helsingborgs slott återstår i dag endast bostadstornet Kärnan. Viss osäkerhet har rått om när tornet uppfördes, men genom s.k. årsringsdatering är det nu bestämt till ca 1313, då Erik Menved var kung. Det byggdes som ett väl skyddat bostadstorn åt den danske kungen, när denne vistades i Helsingborg. Vid planeringen av detta torn revs det gamla 1100-talstornet. Dess grundplan är markerad i markytan strax framför den höga trätrappan vid ingången till Kärnan.Det nuvarande tornet har kvadratisk grundform och är byggt av tegel och sandsten i fem våningar med en djup källare, som skall ha använts som fängelsehåla. Det är 35 m högt, sidorna har ett yttermått av 15 m och murarna är 4,2 m tjocka nertill och 3,8 m upptill. På den sydvästra sidan finns ett femsidigt trapptorn och i den nordvästra delen en fyrsidig latrinutbyggnad. I varje våning finns ett stort mittrum och ett varierande antal fönsternischer eller kammare i de tjocka murarna. Flera av de vackra tornrummen med sina biutrymmen och trapplopp är välbevarade.


Erik av Pommern
Runt tornet, på bara fyra meters avstånd, har löpt en kraftig ringmur. Utanför denna har legat en mycket stor byggnad för fester och sammankomster. Hela bergkrönet har dessutom varit omgivet av en hög ringmur och i den östra delen en grävd vallgrav. Ringmuren var ca 500 m lång och hade ett tiotal mindre försvarstorn. Helsingborgs slott måste således ha varit en av Nordens största borganläggningar under medeltiden. Utbyggnaden av borgen skedde troligen under unionskungen Erik av Pommerns tid. Denne låg på 1420-talet i krig med Hansan. Han lät då också uppföra fästet Krogen, Kronborgs föregångare, på Öresunds västra strand vid Helsingör. Härigenom kunde han behärska Sundet vid dess smalaste del och kontrollera in- och utpasserande fartyg. År 1429 införde han Öresundstullen, som blev en av Danmarks viktigaste inkomstkällor ända fram till år 1857, då den upphörde.


Kopparstick av Helsingborg 1588 (Georg Braun i "Civitates orbis terrarum")
Kung Eriks efterträdare som unionskung, Christoffer av Bayern, dog 1448 på Kärnan. När den svenske kungen Karl Knutsson Bonde härjade i Skåne 1452, brände han ner Helsingborg och belägrade slottet. Som länsherrar eller ståthållare på Helsingborgs slott under 1500- och 1600-talen finner man bl.a. Tyge Krabbe till Vegeholm, Otte Brahe till Knutstorp och Anders Bille till Rosendal. Under den s.k. Grevefejden i Danmark kom Helsingborgs slott och Tyge Krabbe 1535 att spela en avgörande roll, varom berättas under Vegeholm. År 1643 invaderades Skåne av svenska trupper under ledning av den hårde och hänsynslöse Gustav Horn, och under "den hornska fejden" 1643-44 skövlades landskapet och Helsingborgs slott intogs. 1653 lät Frederik III bygga om Kärnan till kanontorn och fyra kraftiga kanoner, riktade åt var sitt väderstreck, placerades på taket.


Magnus Stenbock
Under de svensk-danska krigen var Helsingborgs betydelse mycket stor, och efter Skånes övergång till Sverige genom Roskildefreden påbörjades 1659 en betydlig utvidgning av befästningsverken, men dessa var ej färdiga vid skånska krigets utbrott och kunde inte motstå angreppen. Slottet stormades och Helsingborg härjades flera gånger under tiden 1676-78. Efter 1679 års fred raserades befästningarna, frånsett Kärnan, och vid 1709 års krig kunde danskarna lätt inta Helsingborg, som sedan blev deras huvudläger. General Magnus Stenbocks seger i slaget vid staden den 28 februari 1710, vid vilket 5.000 danskar och nästan 3.000 svenskar stupade, ledde omedelbart till den danska härens tillbakadragande från Helsingborg och Skåne. Staden hade lidit svårt under ofredstiderna och dess betydelse kom att minska efter skånelandskapens definitiva övergång till Sverige, då Malmö blev säte för generalguvernementet och Landskrona byggdes ut till en betydande hamn- och fästningsstad. Först i mitten av 1800-talet tog Helsingborgs utveckling åter fart.

Efter de dansk-svenska krigens slut fick Kärnan förfalla till en ruin. År 1741 blev Helsingborgs stad ägare till byggnaden. Förfallet fortsatte dock tills man 1863 och 1876 företog smärre reparationer. 1893-94 gjordes en grundlig restaurering efter ritningar av Alfred Hellerström. Kärnan försågs då med det nuvarande tinnade tornkrönet, som hade sin förebild i det ovan återgivna kopparsticket från 1588, vilket är den äldsta bevarade framställningen av Kärnan och Helsingborgs slott. Den monumentala trappan med dekorativa valv, som nu ligger framför tornet, uppfördes 1901-1903.

Kärnan är numera en del av Helsingborgs Museum och kan besökas året runt.



2. Herrevads Kloster Steen Bille, Anders Bille

HERREVADSKLOSTER ligger vid Söderåsens nordsluttning mellan Klippan och Ljungbyhed. Det grundlades 1144 av ärkebiskop Eskil i Lund som det första danska munkklostret av cistercienserorden. Denna var en gren av benediktinerorden och fick sitt namn efter klostret Citeaux (lat. Cistercium) i södra Frankrike. Eskil var vän till Bernhard av Clairvaux, en av ordens förgrundsgestalter, och gynnade cistercienserna. Under sin ärkebiskopstid blev Eskil en av alla tiders främsta kyrkobyggare och klostergrundläggare. 1145 invigde han Lunds domkyrka, som varit under byggnad sedan början av 1100-talet men vars krypta påbörjats av kung Knut den helige redan på 1080-talet. Flertalet romanska kyrkor i Skåne och Halland och på Bornholm uppfördes under Eskils tid, och han grundlade bl.a. klostren i Öved, Tommarp och Lund och hade avgörande del i grundandet av klostren i Alvastra och Vä. Han deltog aktivt i 1100-talets stora maktkamp mellan stat och kyrka och hade epokgörande betydelse för utvecklingen av den nordiska kyrkan. 1177 efterträddes han som ärkebiskop av Absalon och tillbringade sina sista år som cisterciensermunk i Clairvaux i Frankrike, där han dog 1181 och ligger begraven vid högaltaret i klosterkyrkan.


Cisterciensermunk De första munkarna i Herrevad kom från moderklostret i Citeaux. Det var 12 munkar och abboten Robert och de åtföljdes av 9 lekmän, som var hantverkare, jordbrukare, mjölnare m.m. Klostret i Herrevad eldhärjades 1291 men återuppbyggdes. Cistercienserna var en praktiskt arbetande orden som bidrog till att öka klostrens rikedomar. Deras munkkloster anlades därför på sådana platser, där man kunde utnyttja naturens tillgångar i form av vattenkraft, betesmarker, fiskevatten, skog och mineraler. Munkarna ägnade sig ofta åt vetenskapligt arbete och tekniska färdigheter, särskilt i sin byggnadskonst, och kom därför att verka som förmedlare av det klassiska kulturarvet. Herrevad blev en anläggning som var representativ för dessa idéer, och klostret kom snart att tillhöra Danmarks rikaste med ett godskomplex på som mest ca 400 gårdar. Det var Skånes största kloster efter Dalby. Vid reformationen 1536 drogs Herrevadskloster in till danska kronan och kom tillsammans med alla sina gårdar att bilda ett eget län.





Klosteranläggningen hade ursprungligen byggnader i fyrkant och en kyrka i korsform med imponerande mått: långskeppet var 53 m långt och 19 m brett och bredden vid tvärskeppet 28 m. Av dessa byggnader finns inte mycket bevarat. Sedan man 1585 slutat hålla gudstjänster i kyrkan,fick denna förfalla och till slut störtade taket in. 1691 fick tyska församlingen i Malmö tillstånd att hämta sandsten från kyrkan i Herrevad vid uppförandet av Caroli kyrka och stenen fraktades till Malmö av arrendebönderna. Under 1980-talet skedde utgrävningar i kyrkoruinen och ovan mark står i dag delar av kyrkans kor och av den östra munklängan.
I den nuvarande huvudbyggnaden till Herrevadskloster och i det öster om denna inrättade kapellet, som var sakristia under klostertiden, ingår delar från klostret. Intill kapellet finns en gravsten över klostrets siste abbot med inskriptionen: "Her liger begraven her abbet Lavris som döde XXX octobris anno dni 1572". Det kan synas underligt att det 36 år efter reformationen fanns en abbot på Herrevadskloster. Anledningen var att abbotarna efter klostrets indragning till Kronan fick stanna kvar som godsförvaltare och församlingspräster (om de lämnade sin katolska tro).

Del av kyrkoruinen med kapellet (gamla sakristian)
År 1565 fråntogs abbot Lavris förvaltningen av Herrevadskloster och det förlänades till den danske stormannen Steen Bille. Lavris skulle dock förses med nödigt underhåll och svara för kyrkotjänstens vidmakthållande. Herr Steen var morbror till Tycho Brahe och när denne vid sin fars död 1570 lämnade studierna ute i Europa för att bosätta sig på Knutstorp tillbringade han också mycket tid på Herrevad.
Morbrodern uppmuntrade Tychos naturvetenskapliga studier och lät bygga ett kemilaboratorium åt honom. Där utfördes många experiment, även alkemiska. Jakten efter "de vises sten", d.v.s. att kunna tillverka guld, var vid den tiden på modet hos många adelsmän och kungar. Guldet skulle Tycho och hans morbror använda till ett alldeles speciellt ändamål, nämligen papperstillverkning. Hur det gick med guldtillverkningen är obekant, men 1570 anlades ett pappersbruk, som senare kom att heta "Klippan" och är Nordens äldsta. Det drivs sedan 1637 på samma plats som nu. Pappret tillverkades av växtfibrer från lin och blev en dyr produkt, varför Tycho i en dikt vädjade till de danska kvinnorna om hjälp: "Ni danska kvinnor uppoffrar av kärlek till fädernelandet Edra linnekläder själv, för att icke våra förfäders bedrifter skall bliva övergivna till glömskan." Steen Bille anlade även ett glasbruk på slottet.

Cassiopeia med Stella Nova På huvudbygganden berättar en inskriftstavla om den händelse som kom att göra Tycho Brahe världsberömd som astronom. Kvällen den 11 november 1572 hade denne tillbringat i sitt laboratorium. På väg över borggården upptäckte han plötsligt en ny och klart lysande stjärna - t.o.m. starkare än Venus - i stjärnbilden Cassiopeia. För att vara säker på sin iakttagelse tillkallade han folk och fick upptäckten bekräftad. Han gav stjärnan namnet Stella Nova, den nya stjärnan. Med en sextant, som han själv hade konstruerat, gjorde han noggranna observationer och fortsatte att studera stjärnan under ett års tid. Den avtog mer och mer i styrka för att efter arton månader slockna helt. Idag skulle vi kalla den en supernova. Även andra astronomer i Europa hade iakttagit fenomenet, men de dröjde med den vetenskapliga bearbetningen. Tycho lät trycka och ge ut sina iakttagelser i Köpenhamn 1573 under titeln "De nova Stella anni 1572". Denna skrift blev början till hans berömmelse och bröt helt med uppfattningen att allt var oföränderligt i rymden.

Herrevadskloster omkr. 1680 med ruinen av klosterkyrkan längst ned (Buhrman-Fischer) 1658 övergick Herrevadskloster i svenska statens ägo. Karl X Gustav gav det till den ryktbare Corfitz Ulfeldt (läs mera under Torup) och senare kom det till fältmarskalken H.K. von Königsmarck. Under skånska kriget var Karl XI och hela hans här förlagda vid Herrevadskloster sommaren 1678. Von Königsmarcks son bytte 1682 egendomen mot Börringekloster. Under kriget med Danmark 1709-10 plundrades och härjades Herrevadskloster av danska trupper. Från 1691 var slottet översteboställe för Norra Skånska Kavalleriregementet fram till 1727, då Tomarp övertog denna funktion. 1727-86 var Herrevadskloster överstelöjtnantsboställe och har sedan använts för olika militära ändamål. 1745 ombyggdes klostrets gamla portlänga till häststall.
Sedan klosterbyggnaderna rivits i början av 1800-talet uppfördes 1816-19 den nuvarande empirebyggnaden, som består av tre sammanbyggda längor kring en borggård, där mittbyggnaden innehåller delar av det gamla klostrets portlänga. Samtidigt uppfördes de kasernbyggnader som ligger norr om slottet och som fram till 1900-talets början användes av Skånska Husarregementets exercisskvadroner. Herrevadskloster har under 1900-talet bl.a. varit remontdepå, dressyranstalt och utbildningsplats för Flygvapnet. Anläggningarna är numera privat ägda av Herrevadskloster AB och användes som vandrarhem, hotell och restaurang.

Tel. 0435-419 90.
Herrevadsklosters hemsida.



3. Bohus Claus Bille

Bohus fästning i Kungälv med tornet Fars Hatt som var fyrkantigt fram till år 1566 Erikskrönikan som nedtecknades en bit in på 1300-talet står att läsa om tillkomsten av den norska borgen Bohus. Uppförandet av denna påbörjades år 1308 på order av landets konung Håkon Hålägg och var en väl terränganpassad ringmursborg, byggd till försvar av Norges sydgräns och belägen där Nordre älv flyter västerut från Göta älv och därmed förvandlar Hisingen till en ö.

Borgen lär i sina allra tidigaste delar ha varit timrad, men redan 1330 lät Magnus Eriksson - unionskungen över Norge och Sverige - uppföra en ny borg av sten. Mycket av byggnadsmaterialet hämtades nog från Ragnhildsholmen vid Kungahälla, föregångaren till Bohus vilken tros ha blivit övergiven senast år 1319.
Namnet Bohus lär kunna härledas från det fornnordiska ordet bagi som betyder hinder, alltså holmen där fästet byggdes. Ursprungligen har det hetat Elfabagi, ganska snart Bagaholm, senare Bagahus samt slutligen Bahus eller Bohus. Men svenskarna lär på spe begagnat namnen Bagahus eller Baggehus, syftande på det mot norrmännen använda gyckelordet baggar - (bagge - fårtestikelpung - svenskarnas öknamn på norrmännen...).



Anläggandet föregicks av en serie invecklade politiska turer, där den svenske hertigen Erik Magnusson - sonson till Birger Jarl och son till Magnus Ladulås - spelade huvudrollen, gift som han var med Håkons dotter Ingeborg. I en medeltida rimkrönika sägs att borgen ursprungligen "war af trä och ey af steen". Utgrävningarna utförda under 1920- och 1930-talen visade emellertid att Bohus redan i början av 1300-talet var byggd av såväl gråsten som tegel - modernt så det förslog! En gång seglade vikingaskeppen förbi klippan där Bohus fästning idag tronar Bohus dominerande läget uppe på en 40 meter hög klippö gav en fantastisk överblick över både Göta och Nordre älv, och älvvattnen fungerade naturligtvis ypperligt som en naturliga vallgravar.
På bilden ovan ses Göta Älvs vatten flyta från vänster till höger samt början av Nordre Älv som flyter förbi Bohus på sin väg mot Västerhavet via Kungahälla och Ragnhildsholmen. De låglänta strandängarna seglade man över eftersom de då var älvens botten. Under vikingatiden rann Göta älv ut i vad som kan kallas en vik ner mot Göteborg medan Nordre älv på sina håll var 200 meter bred.
Trakten kring Göta och Nordre älvs mynningar var redan tidigt av stor betydelse för de tre nordiska rikena, med Danmark i söder, det blivande Sverige i öster och Norge i väster. Mötet här år 1101 är det första omnämnandet som görs där en gränsdragning för Sverige omnämns och där de tre ländernas kungar för första gången samtidigt möttes för att förhandla.

Kungarna var Inge d.ä. från Sverige, Erik Ejegod från Danmark och Magnus Barfot från Norge, och mötet hölls enligt traditionen på Marberget uppströms i Göta älv, på platsen för en fornborg. Som en bekräftelse på överenskommelsen gifte Inge d.ä. bort sin dotter Margareta till Magnus Barfot, och från denna tilldragelse kommer Margaretas tillnamn Fredkulla. "Freden i Kongahella" kom att bestå under många år, och denna norsk-svenska gräns består i stort sett än idag vilket stenen i Kungälv minner om.
Drottning Blanka Bohus var främst en militär stödjepunkt för den norska kungamaktens bepansrade rytteri, mycket på grund av sitt läge vid älven. Med sina naturliga vallgravar var borgen förmodligen Nordens starkaste fäste.

På 1330-talet blev Bohus också regeringssäte och uppehållsort för den svensk-norske unionskungen Magnus Eriksson och hans hustru Blanche av Namur, sagans* drottning Blanka.
Omkring år 1450 ansågs Bohus vara Norges mest motståndskraftiga borg med ringmurar på 3 meters tjocklek som var upp till 13,5 meter höga. Innanför ringmuren fanns fyra byggnadslängor som låg omkring en stor, nästan rektangulär borggård. Det medeltida Bohus yta var dryga 3.700 m².
I hörnen och mitt på de två långsidorna låg fyrkantiga torn, varav det på västsidan var ett framskjutet porttorn med vindbrygga. Byggnaderna på ringmurens insida innehöll allt från kök och smedja till kapell och festlokaler.
Under hela senmedeltiden var Bohus platsen för riksrådsmöten, förhandlingar och fester, men borgen var även det administrativa centrat för Bohus län. Dagens runda torn var fram till 1678 års belägring fyrkantigt, men skadades svårt varpå det runda tornet uppfördes efter ritningar av Erik Dahlberg. I Kongahälla kom den svenske Ture Jönsson Tre Rosor, en av anstiftarna för Västgötaupproret mot Gustav Vasa år 1529, att sluta sina dagar.
För att klara livhanken efter upproret hade han fått fly till Danmark där han anslutit sig till Kristian II. Han kom därför att deltaga på den danska sidan då Kristian II belägrade Bohus 1532. Ture var inte särskilt populär någonstans, inte heller av Kristian, och i Kongahälla drabbades han av en våldsam död...
Det stora Nordiska sjuårskriget 1563 -70 medförde att Bohus anfölls sex gånger i följd utan att kunna intas av svenskarna. Här rustade samtidigt Danmark för att erövra det svenska Elfsborg vid Göta älvs mynning. Några år efter Sjuårskriget blev Bohus kraftigt utbyggt med stora bastioner i stjärnform runt den medeltida borgkärnan. Bastionerna var enorma jordvallar, klädda med flera meter tjocka yttermurar av gråsten till skydd mot kanoneld. l innerhörnen murades underjordiska bombsäkra rum, s k flankeringskassematter, för att kunna skjuta bestrykande eld längs yttermurarna. Samtidigt byggdes den inre borgen om till ett praktfullt renässansslott. Även senare, under 1640- och 1650-talen, ägde stora ombyggnadsarbeten rum, då vid fästningens entré och borggårdens sydsida.

I början av 1600-talet hade staden Kungahälla blivit bränd och skövlad vid flera tillfällen, sista gången av svenskarna under Jesper Kruus år 1612. På danske kungens order (Norge var då ett lydrike under Danmark) flyttades den till fästningsholmen, alldeles nedanför Bohus ytterrnurar. "Ny-Kungelf" fick emellertid ett minst lika utsatt läge som tidigare och brändes snart ner igen. Staden låg på fästningsholmen endast ett femtiotal år och flyttades mot mitten och slutet av seklet över till fastlandet i norr, där den gamla stadskärnan fortfarande är belägen. Av staden på Fästningsholmen kan idag endast grundmurarna till stadskyrkan anas, strax invid fästningens enda ingång.

Genom freden i RoskiIde år 1658 övergår Bohus med underlydande län till Sverige. Den danske besättningen marscherar söderut efter att ha länsat förråden och bränt slottets arkiv. Bohus kom härigenom att mista sin viktiga roll som gränsfäste, men fick ändå till en början viss betydelse för att bevaka svenskarnas intressen i den nyvunna provinsen. Det ståtliga renässansslottet kom med tiden att alltmer inta rollen av befästning. Det som vittrade eller sköts sönder byggdes upp igen, men då utan någon utsmyckning.

Den norske ståthållaren Ulrich Fredrik Gyldenlöwe belägrade fästningen år 1676, dock utan någon större framgång. Två år senare återkom han med 10 000 - 15 000 man för att inta Bohus och Göteborg. Det skulle bli fästningens fjortonde och kanske hårdaste belägring. De svenska och finska försvararna under ledning av kommendant Fredrik von Börstell bestod inledningsvis av ca 900 man, mest bestående av skaraborgare, östgötar och finnar.



I belägringens slutskede återstod endast ca 400 vapenföra, vilka under två sommarmånader 1678 utsattes för ett bombardemang utan dess like, dygnet runt. Dagböcker talar om 20-30 000 kanonkulor, flera tusen bomber, hundratals glödande kulor, granater och stenbumlingar som slungades in över fästningen. Bohus undsattes i allra sista stund av den svenska armén, men att reparera skadorna skulle komma att ta närmare hundra år i anspråk. Bland större byggnadsarbeten under 1600-talets två sista decennier kan nämnas uppförandet av det stora kanontornet Fars hatt, vilket idag är det som skänker ruinen dess karaktäristiska silhuett. På 1700-talet fortsatte reparationerna men endast på de mest förfallna murarna. Fästningen förföll i allt snabbare takt. I samband med Karl XII:s krig mot Norge bortfördes flertalet av fästningens kanoner till Svinesund. Fukten och kylan i de gamla valven började bli verkligt besvärande och år 1783 lämnade besättningen Bohus. Sex år senare lät man slutligen rasera stora delar av fästningen, ekonomiska bekymmer medförde dock att vissa delar kom att sparas. De flesta gamla fästningar har också använts som statsfängelse och Bohus är inget undantag. Under medeltiden var det främst politiska motståndare som "sattes i tornet". Där var det sannerligen ingen sinekur att sitta! Fängelsehålan, belägen längst ner i tornet, var sex meter djup räknat från den enda ingången dit - en lucka i fångrummets golv. Hålan hade inga fönster och var följdaktligen alltid helt utan något ljus...

Vid de stora utbyggnadsarbetena i början av l600-talet användes sannolikt straffångar till tyngre arbeten tillsammans med soldater och dagsverksskyldiga bönder, medan byggnadsarbetena utfördes av hantverkare. Den stora brunnen mitt på borggården byggdes av livstidsfångar och tog närmare femton år att bygga, vilket skedde under l600-talets första del. Med eld och vatten sprängde man sig ner till hela 22 m djup i den hårda bohusgraniten. Under 1700-talet arbetade många polska och ryska krigsfångar på Bohus under stora umbäranden. Vid mitten av seklet upptog fångrullan sjuttiotvå män och fem kvinnor.


4. Sandby Sten Bille
SANDBY kungsgård ligger i Norra Sandby, ca 10 km nordost om Hässleholm. Tiden har farit hårt fram med byggnaderna och av den en gång förnämliga trelängade renässansborgen från 1606 återstår idag endast huvudbyggnaden, ett tvåvåningshus med brant sadeltak, som fick sitt nuvarande utseende vid en restaurering på 1740-talet.
Gården byggdes ursprungligen för det lokala försvaret. Den fick en strategisk placering på en höjd, för att man därifrån skulle kunna kontrollera slätten och ådalen nedanför. Fynd av kanonkulor i markerna kring gården vittnar om att här utkämpats strider under ofredstider i Skåne. 1565 brände svenska trupper Sandby under det nordiska sjuårskriget. Sedan Skåne avträtts till Sverige belägrades och stormades borgen av snapphanar under skånska kriget 1675-79. De skall sedan ha brutit loss murarnas ankarjärn för att skaffa material till vapen.

Sandby omtalas redan under medeltiden och tillhörde då domkapitlet i Lund. Vid reformationen 1536 indrogs gården till danska kronan och gavs sedan som förläning till förtjänta adelsmän. Den mest ryktbare var Steen Bille (född 1527) till Vanås och Råbelöv, som också hade Herrevadskloster som förläning. Han hade fått en gedigen uppfostran av sin farbror, förre ärkebiskopen Torbern Bille i Lund, och genom fem års studier i Paris. Bille deltog som befälhavare i nordiska sjuårskriget och var en tid fänrik för den skånska fanan. Han var en industriell föregångsman och anlade Konga glasbruk och det första pappersbruket i Danmark, som sedan blev Klippans pappersbruk. Med sin systerson Tycho Brahe hade han nära kontakt och denne vistades ibland hos honom på Herrevad. Bille blev 1577 landsdomare i Skåne. Han dog 1586 och är gravlagd i Mariakyrkan i Helsingborg.

Sandby innehades sedan av riddaren Reinholt von Boyneburg, som tillhörde en urgammal tysk adelsätt. Han avled 1601 och blev begravd i den gamla sockenkyrkan. När denna revs på 1860-talet, flyttades hans präktiga renässansgravsten, på vilken han avbildats i naturlig storlek iklädd rustning, och den står nu vid ingången till den nya kyrkan.
Efterträdaren Peder Mundt, som var länsherre på Skanderborg slott i Jylland, lät 1606 uppföra en renässansborg på Sandby. En stentavla ovanför entrén till huvudbyggnaden anger byggnadstiden till endast sju månader, vilket tyder på att huset byggdes på den medeltida gårdens grundmurar. Borgen bestod av två tvåvåningslängor, belägna i söder och norr, och av en något lägre länga i väster. I öster förenades längorna av en mur med port, varigenom anläggningen kom att bilda en sluten fyrkant. Utanför muren låg en u-formad ladugård med den öppna sidan mot borgen. Den södra längan, som idag är den enda kvarvarande, var huvudbyggnad och hade mitt på gårdsfasaden ett numera rivet trapptorn med takspira. Den västra längan revs på 1720-talet och var då helt förfallen. Den ersattes med en mur och senare byggdes en ny länga på platsen. Den norra längan revs omkring 1880 och blev inte återuppbyggd.

Sandby som Gerhard Buhrman avbildade det omkr. 1680
1615 skänkte Christian IV Sandby till Anders Sinclair, som några år senare grundlade sin sätesgård Sinclairsholm i närheten. Han var en skotsk högadelsman, som bosatt sig i Danmark i samband med att prinsessan Anna, Christian IV:s syster, 1589 ingick äktenskap med kung Jakob IV av Skottland (1603 även engelsk kung under namnet James I). Sinclair innehade som förläning Gladsax 1600-20, Gislöv 1613-25 och Landskrona 1619-21. Han deltog i Kalmarkriget som befälhavare för ett skånskt kompani och blev senare överste vid det skånska regementet och 1617 upptagen i riksrådet.
Gården ägdes sedan av Otte Jörgensen Marsvin till Dybäck, byggherren på Marsvinsholm. Vid tiden för "Skånes Tab" innehades Sandby av Jörgen Marsvin, som blev den siste danske ägaren. Gården drogs därefter in till svenska kronan och blev kungsgård. Mellan åren 1691 och 1875 var den inrättad som ryttmästarboställe vid Norra skånska kavalleriregementet. Efter 1875 blev gården utarrenderad och övergick 1919 i privat ägo. Sedan 1939 har den tillhört den nuvarande ägarfamiljen Einarsson. Arealen omfattar ca 200 hektar.

Huvudbyggnaden genomgick en grundlig restaurering 1735-44. I början av 1800-talet byggdes stödmurar av gråsten längs husets södra långsida och östra gavel. I källarvåningen, som troligen ingått i den medeltida gården, finns skottgluggar för kanoner och fängelsehålor. Enligt traditionen skall där också finnas en hemlig gång till den gamla sockenkyrkan, som låg strax väster om borgen.

Sandby är inte tillgängligt för allmänheten, men gården ligger invid allmän väg.