Råbelövs kyrka Vid stora om- och tillbyggnader under 1880- och 1890-talen ändrades slottets exteriör. En restaurering företogs 1950. Man har dock varit angelägen om att bevara slottets ursprungliga stil i Christian IV:s renässans. En våldsam brand 1909 förstörde gårdens uthusbyggnader från förra hälften av 1800-talet och nya uppfördes därefter öster och nordöst om slottet. Strax norr om gården ligger en medeltidskyrka, som fram till 1834 var sockenkyrka för Fjälkestads församling. Den användes senare som spannmålsmagasin, men restaurerades på 1920-talet och återfick sin kyrkliga funktion.

Råbelövs Gods hemsida.

---

3. Trolle-Ljungby, Lyngbygård, Bille slægtens eje ca. 300 år

TROLLE-LJUNGBY , som fram till 1830 hette Ljungby, ligger drygt en mil öster om Kristianstad och är med sin areal på 11.500 hektar ett av Sveriges största gods. På dess ägor finns det största sammanhängande bokbeståndet i landet. Slottet hör till Skånes mest praktfulla renässans byggnader.





Slottsbyggnaden består av tre tvåvåningslängor i tegel, sammanbyggda kring en mot norr öppen borggård, och är omgiven av en vallgrav. Den västra delen av huvudlängan utgör den äldsta delen och bör ha uppförts strax efter 1525, då Ljungby bränts av Sören Norby under dennes skånska uppror men snart därefter återuppbyggts. På dess gavelröste finns rester av blinderingar av medeltida typ. Den östra flygeln tillhörde förmodligen också en gammal del av byggnaden. Den kallades förr "Munkelängan", vilket tyder på medeltida anor eller att den åtminstone funnits vid 1500-talets början. Längorna har varit föremål för till- och ombyggnader 1629, 1633 och 1787, vilka årtal finns utsmidda på gavlarna. Norr om borgholmen finns en ladugård vars äldsta, närmast slottsholmen belägna del bär årtalet 1635. Under skånska kriget 1678 brändes ladugårdsdelen ned av snapphanar och dessa nådde ända in på borggården. I trapptornets massiva ekport finns ännu märken efter kulor. Omkring 1700 gjordes en del förändringar av slottet. 1697 uppfördes sålunda på den norra sidan en hög tegelmur med skottgluggar samt ett porthus. En ny loge av korsvirke tillkom också i st.f. den nedbrända ladugården. 1848 gjordes en genomgripande renovering av slottet, varvid lagugårdsdelen omdanades efter ritningar av F.W. Scholander och slottsholmens borggårdsmur fick tegelbalustrad, porthus och paviljonger, ritade av arkitekten H.J. Strömberg. Trolle-Ljungby har dock väl bibehållit sin genuint skånsk-danska karaktär i Christian IV-stil.

Trädgården hör till Skånes vackraste och omnämns redan av Linné, som 1749 besökte den på sin skånska resa. Omedelbart söder om slottsholmen ligger kyrkan, som har en dopfunt från 1200-talet och altaruppsats från 1639 samt gravkor för släkterna Gyldenstierne och Coyet. Längst fram i kyrkan finns "herrskapsbänkarna", som påminner om att det var godsherren till Ljungby som hade patronatsrätten och tillsatte prästen.

Ljungbys historia går långt tillbaka i tiden. Under 1300- och 1400-talen var det sätesgård för ätten Bille. På 1460-talet såldes Ljungby till Henrik Brostrup, från vars son gården förvärvades av den mäktige Jens Holgersen Ulfstand. Han var riksamiral och befälhavare över kung Hans' flotta och dennes länsherre på Gotland och det var han som lät bygga Glimmingehus. Vid hans tillträde fanns troligen på Ljungby ett fast hus, omgivet av vallgravar. Riddar Jens efterlämnade vid sin död 1523 fem söner och fyra döttrar och dottern Sidsela Ulfstands make, riksrådet Knud Pedersen Gyldenstierne, inlöste sedan de andra arvslotterna. Fru Sidsela överlevde sin man i 30 år mellan 1554-83. Hennes namn är knutet till sägnen om Ljungby horn och pipa.

Gaveln på den förlängda huvudbyggnaden och "Munkelängan" Under Sören Norbys uppror mot Frederik I brändes gården ner 1525 av Norbys underbefälhavare Otte Stigsen, men fru Sidsela byggde upp den igen och utökade dessutom egendomen. Vid hennes död tillträdde sonen Axel Gyldenstierne. Dennes son Knud Gyldenstierne ärvde Ljungby 1621 och eftersom borgen då inte längre ansågs vara en tillräckligt ståndsmässig bostad företogs sedan flera till- och ombyggnader. 1629 förlängdes det gamla sydvästra huset åt öster och förbands med "Munkelängan" genom ett mångkantigt, spirkrönt trapptorn åt borggården. 1633 uppfördes den långa västra flygeln.

Herr Knud efterträddes av dottern Öllegaard Gyldenstierne, gift med generalfälttygmästaren Christian Friis, som avled före henne. Hon var mycket fattig och inte längre så ung, när samtidens store charmör Kaj Lykke gifte sig med henne. Han var oerhört förmögen och ägde Rantzauholm, Gissefeld och 15 andra herrgårdar, som han förvaltade skickligt. Han var också lättsinnig och opålitlig i sina kärleksaffärer, vilka var oräkneliga. Lykke tröttnade snart på det ensliga Ljungby och flyttade tillsammans med Öllegaard till Danmark, där han fortsatte med sina kärleksaffärer.
Kaj Lykke Sophie Amalie

När en ung gift adelsdam inte lät sig förföras av hans uppvaktning, blev han förnärmad och skrev ett brev till henne, där han antydde att han t.o.m. skulle kunna få drottning Sophie Amalie till älskarinna. Därför borde inte den dam som gift sig med hans ridfogde avvisa honom. Ridfogden avskedades och sände då brevet till hovet. Den temperamentsfulla och oförsonliga Sophie Amalie, kallad "den elaka drottningen" på grund av sina många intriger, blev rasande. Kaj Lykke skrev sedan ett ångerfullt brev till kung Frederik III, där han underdånigast förklarade att han under rusets inverkan skrivit de upprörande osanna raderna om drottningen och därför borde dömas förlustig liv, ära och egendom. Efter drottningens agerande tog domstolen detta erkännande som orsak till att döma honom till just detta straff. Lykke hade flytt till Sverige och inställde sig inte vid rättegången. Fru Öllegaard fick då plikta med de två stora egendomarna Rantzauholm och Gissefeld samt 100.000 riksdaler. Kaj Lykke dömdes "in effigie" för majestätsbrott att även mista ära och liv och en septemberdag 1661 avrättades på slottsbacken i Köpenhamn en vaxdocka iförd en fin klädnad med spetsar och en brunsvart allongperuk. Händelsen bevittnades av hela kungahuset och hovet. Lykkes vapensköld krossades och alla hans gods indrogs till Kronan. Han irrade sedan runt i landsflykt till 1679. Då fick han nådigt tillstånd att återvända till Danmark och bosatte sig på sin troget väntande makas enda återstående gård, Bistrup, där han dog 1697. Ljungby hade hon måst lämna till sin förste mans fordringsägare och dessa sålde 1662 godset till den svenske ambassadören Peter Julius Coyet och hans maka Katarina Magdalena Leuhusen.
Ljungby på 1680-talet (Buhrman-Fischer)
Släkten Coyet, som härstammade från Brabant, kom till Sverige omkring 1570 på grund av religionsförföljelse. Peter Julius Coyet, adlad 1649, verkade hela sitt liv som svensk diplomat och deltog bl.a. i underhandlingarna i samband med Roskildefreden. Han dog 1667 vid kongressen i Breda och efterträddes som herre på Ljungby av sonen Wilhelm Julius Coyet, vilken blev hovkansler och vicepresident i Wismar samt 1706 friherre. Under det skånska kriget förlade Karl XI 1677 sitt vinterkvarter till Ljungby och bodde sedan där fram till sommaren 1678. Wilhelm Julius Coyet stiftade Ljungby fideikommiss av Årup, Ljungby och Ryssås. Han avled 1709.
Sonen Gustaf Wilhelm blev generalmajor och utmärkte sig bl.a. i slaget vid Helsingborg 1710, men slutade 1730 sina dagar som fånge på Köpenhamns kastell efter att ha deltagit i en konspiration, som syftade till att lösrycka Norge från Danmark. Dennes halvbror Sten gick också i krigstjänst och deltog i Karl XII:s ryska fälttåg. Han tillfångatogs då den svenska hären kapitulerade vid Perevolotjna 1709 och kom först efter krigsslutet hem till Sverige 1721, då han beviljades avsked som överstelöjtnant. Vid halvbroderns död tillträdde han Ljungby. Han blev sedan politiker och från 1738 till sin död 1755 bevistade han alla riksdagar, vid de flesta som medlem av sekreta utskottet, och gjorde sig känd som en intolerant och fanatisk medlem av hattpartiet. Hans son Rudolf Wilhelm Coyet blev ny fideikommissarie, men dog barnlös 1763. Axel Julius Coyet till Svaneholm, sonson till hovkanslern, avsade sig då fideikommisset till förmån för Rudolf Wilhelms fem systrar, av vilka en tog Årup och de fyra andra Ljungby.

Excellensen Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister
Av dessa gifte sig Helena Juliana Coyet med landshövdingen i Kristianstads län, friherre Gabriel Sparre. 1787 företogs en grundlig restaurering av "Munkelängan". Dottern Ulrika Sparre, gift med riksdrotsen greve Carl Axel Trolle-Wachtmeister, blev den sista innehavarinnan av det fideikommiss som stiftats av Wilhelm Julius Coyet. Sedan ätten Trolle-Wachtmeister efter riksdrotsens död 1810 överflyttat sin fideikommissrätt från Trolleberg vid Lund till Ljungby, blev Carl Axels och Ulrikas son greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister år 1848 den förste som innehade större delen av det ursprungliga fideikommisset, nu under namnet Trolle-Ljungby. Han hade gjort en juridisk karriär och utsågs 1809 till justitiekansler. Hans stora intresse var dock naturvetenskap. 1817 tog han avsked från sitt ämbete i Stockholm och flyttade till Skåne. Samtidigt blev han en av rikets herrar och fick titeln Excellens. På Årup inrättade han i gårdens hönshus ett kemiskt laboratorium, som efter några år flyttades till en nyuppförd byggnad. Laboratoriet kallades "Berzeleion" och försågs med all den utrustning som krävdes för den tidens kemiska experiment. Med stöd av den framstående kemisten Jöns Jacob Berzelius, som ofta besökte honom, utförde han där mineralogiska och lantbrukskemiska analyser. Kunskaperna härifrån utnyttjade han sedan för att driva sina egendomar på bästa sätt. Under hans tid skedde en betydande rationalisering av driften genom förbättrad boskapsskötsel, effektivare utnyttjande av arealen, nybyggen av ladugårdar, schäferi m.m., varigenom avkastningen ökade markant. Även slottsanläggningen genomgick stora förändringar. Excellensen Trolle-Wachtmeister avled 1871. Godset har sedan stannat kvar i denna släkts ägo. Nuvarande fideikommissarie är greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, gift med Alice, född Tornérhielm, statsfru och överhovmästarinna hos kungen och drottningen.

Trolle-Ljungby hyser en stor tavelsamling och en mängd utsökta möbler och andra föremål från olika sekel. Dess märkligaste inventarium är dock "Ljungby horn och pipa". Hornet har rika, förgyllda silverbeslag och i spetsen en silverkula med små knoppar. På kantringen finns en dekor med harar och hornblåsande män. Dekorationsstilen är gotisk och hornet har troligen tillverkats under sent 1400-tal. Den böjda, halvcirkelformade pipan är av ben och troligen en gammal jaktpipa från senmedeltiden. Märkligt är att man kan blåsa i den från bägge ändarna. Sommartid på onsdagar och lördagar är hornet och pipan utställda till beskådande i ett fönster inne på borggården.

Ljungby horn och pipa
Det finns olika sägner om hur dessa märkliga ting kommit att hamna på Trolle-Ljungby, av vilka den äldsta nedtecknades redan 1624 av socknens präst, Jens Lauridsen, som hört den av sina föräldrar. 1692 gav herren till Ljungby Wilhelm Julius Coyet kännedom om denna i skriften "Relation om Ljungby gård, dess horn och pipa". Han var väl lämpad som berättare av sådana övernaturliga ting, eftersom han ingått i den svenska trolldomskommissionen, som tillsatts att sköta häxprocesserna och för att döma ett stort antal kvinnor till bålet för häxeri.

Coyet berättar att den väldiga Maglestenen (ett stort flyttblock ett par km från Trolle-Ljungby) kastats av en jättedotter för att hindra kyrkobygget i Åhus. Varje julafton höjdes stenen upp på guldpelare och under den firade trollen sin fest. En julafton på 1550-talet förmådde fru Sidsela Ulfstand en av sina stallkarlar att rida till stenen för att ta reda på vad som verkligen hände. Väl framme vid stenen såg han att det var upplyst och att trollen drack, dansade och roade sig under den. Två troll kom fram till honom, det ena med ett horn och det andra med en pipa, som de räckte honom med uppmaningen att dricka bergakungens skål och blåsa i bägge ändarna av pipan. En kristen flicka, som blivit bergtagen av trollen, varnade honom med orden: "Drick inte, men rid din väg. Rid på det årda och inte på det hårda" - över den plöjda åkern och inte på vägen. Stallkarlen hällde då ut drycken över axeln. Några droppar föll på hästens länd, som blev svedd. I sporrsträck red han sedan tvärs över de ärjda åkrarna, med trollen efter sig, tillbaka till slottet med dyrgriparna. Trollen hade inte makt att hoppa över fårorna, ty då blev det ett kors, utan måste springa i fårorna från ände till ände. Trots det hann man precis dra upp vindbryggan innan trollen var framme. Trollen uttalade då en förbannelse över gården - att den inte skulle förbli i fru Sidselas släkt och att den skulle brinna tre gånger. Den som fört bort hornet och pipan skulle drabbas av olycka. Så skedde också, förmäler sägnen.

Slottsträdgården och borggården är under sommaren öppna för besökare onsdagar och lördagar kl. 9-17.

---

4. Rosendal 1615-1633
Opført af Anders Bille

ROSENDAL ligger ca 10 km nordöst om Helsingborg. Det är ett av Skånes vackraste och bäst bevarade renässansslott. Själva takresningen och gavlarnas utseende är de enda dragen i slottets exteriör som har förändrats under senare tid. Ursprungligen hade gavlarna svängda profiler och pryddes av sandstenslister.
En snirkelprydd inskriftstavla med Billevapnet över den gamla porten i östra längan berättar att Anders Bille började bygga slottet den 1 maj 1615. På en rektangulär holme, omgiven av breda vallgravar, uppfördes två vinkelställda bostadslängor med ett trapptorn, krönt av en elegant renässansspira. På holmens övriga sidor byggdes ekonomilängor. Vattnet hämtades en halv mil bort och leddes genom uppborrade bokstammar till slottets vallgrav och till tolv dammar. Härigenom kunde vid fara ett bälte på två km runt slottet sättas under vatten. Slottet fick namn efter Anders Billes trolovade Anne Rosencrantz, som dog dagarna innan bröllopet skulle stå.

Till skillnad från många andra gårdar blev Rosendal inte skövlat under skånska kriget 1678 och hade därför bevarat sitt utseende från byggnadstiden, när Gerhard Buhrman tecknade det på 1680-talet. Mangårdens östra flygel med dess egendomligt förkrympta hörntorn tillkom först 1756, då Jacob Wilhelm Bennet var ägare. Han gjorde samtidigt en ny inkörsel på gårdens södra sida och satte över entrén till huvudbyggnaden upp en rikt utsmyckad inskriftstavla med förhoppningen att "detta hus blifve Lyckans, Ärans, Dygdens och Benneters Boning i Evärdliga tider". Slottet rymmer nederst en källarvåning med mäktiga korsvalv och tegelgolv, där Anders Bille skall ha gömt undan en skatt. I vindsvåningen syns ännu de ursprungliga mycket solida takstolarna. Bland övriga byggnader märks det s.k. Billehuset norr om slottsholmen, ett tvåvånings tegelhus med halmtak, vilket troligen är gårdens förutvarande mangårdsbyggnad, kanske uppförd redan under medeltiden.

Billehuset
Den äldste kände ägaren till gården är ovannämnde Anders Bille. Att egendomen redan före hans tid var bebyggd med ett stenhus tyder på att den även tidigare haft en viss betydelse. Anders Bille tillhörde en av den gamla danska adelns mest betydande ätter. Han var son till Steen Clausen Bille till Råbelöv, Vanås och Näsbyholm, vilken även innehade Herrevadskloster som förläning och i dess närhet anlade Klippans pappersbruk, och bror till riksrådet Claus Bille till Vanås. Hans faster, Beate Bille, gifte sig med riksrådet Otte Brahe till Knutstorp och blev mor till astronomen Tycho Brahe.



Anders Bille Anders Bille blev 1610 länsman på Helsingborgs slott och fick efter moderns död 1612 Herrevadskloster i förläning på livstid. Herr Anders gjorde sig känd som en tapper krigare. Han deltog med utmärkelse i Kalmarkriget och ledde den danska styrka som 1612 överraskade svenskarna vid Vittsjö, där den unge Gustav II Adolf var nära att mista livet under flykten över Vittsjöns is. Bille utnämndes därefter till riksråd, trots att han bara var 39 år gammal. Efter att ha sålt fädernesgården Råbelöv byggde han upp sitt jordinnehav vid Rosendal genom att förvärva strögods. I folktraditionen skildras han som en rastlös gengångare och framstår som en hård och grym bondeplågare och en stor fruntimmerskarl med otaliga kärlekshistorier förlagda till det s.k. Billehuset. Anders Bille verkar dock ha varit trogen sin första kärlek och förblev ogift efter sin trolovades död. Han hade senare ett förhållande med bondedottern Katrine Henriksdatter och fick med henne fyra barn, av vilka sonen Steen Andersen adlades med det Billeska namnet och vapnet. I en biografi över Bille-ätten karakteriseras Anders Bille som sträng, men samtidigt rättrådig, och som en böndernas man.



Rosendal vid 1680-talets början (Buhrman-Fischer)
När han dog 1633 utan arvsberättigade barn, tillföll Rosendal hans bror Claus Bille till Vanås och senare dennes änka Ingeborg Parsberg. De hade två döttrar, Regitze och Elisabet, och efterträddes först 1655 av Regitze, gift med Stalder Kaas. Eftersom dessa makar var barnlösa fördes gården efter dem över till systern Elisabets släkt.
Hon var gift med Hans Barnekow till Vittskövle och hennes sonson Kjell Christoffer Barnekow ärvde som treåring Rosendal efter sin far Christian 1666. Han ägnade sig senare åt den militära banan och dog 1700 som överste i Kalmar. Hans maka var Margareta von Ascheberg, om vilken berättas mer under Vittskövle. Hon var ett av 25 barn till den berömde fältmarskalken och generalguvernören över bl.a. Skåne, Rutger von Ascheberg. Sedan "grevinnan Ascheberg" avlidit 1753 tillträdde dottern Magdalena Eleonora Barnekow, och det var genom henne som släkten Bennet (ursprungligen en skotsk släkt men naturaliserad 1675 och introducerad som friherrelig på det svenska riddarhuset 1719) kom i besittning av godset
. Hon gifte sig nämligen med generalen friherre Wilhelm Bennet, född 1677 och son till ättens svenska stamfader majoren James Bennet, och han blev därigenom ägare till såväl Rosendal som Ellinge. Utom dessa gårdar ägde han även Belteberga, Videröra och Brynneslöv. Wilhelm Bennet deltog i slaget vid Poltava 1709 och i slaget vid Helsingborg 1710, där han bidrog mycket till den svenska segern över danskarna, samt vid belägringen av Fredrikshald 1718. Han blev landshövding i Hallands län 1728 och i Malmöhus län 1737 och samtidigt kommendant i Malmö.

Bille huset
















Rosendal har efter hans tid blivit kvar i släktens ägo. När han dog 1740 tillträdde hans son friherre Jacob Wilhelm Bennet, senare överste. Han lät som nämnts uppföra den östra flygeln, men anlade också vägar, planterade alléer och byggde nya ladugårdshus. Godsets ägor utvidgades och jordbruket moderniserades genom bl.a. enskifte av egendomen. Utgården Vasatorp tillkom under denna tid. Vid Jacob Wilhelms död 1792 tillträdde hans äldste son baron Wilhelm Rutger Bennet, som dog 1815 och efterträddes av sin änka Wilhelmina von Otter. Vid arvskiftet mellan deras många barn gjordes betydande avstyckningar från egendomen.
Gården inlöstes 1849 av Adolf Herman Bennet, som 1901 efterträddes av sin dotter Vilhelmina Gustava Sofia, gift med Carl Vilhelm Bennet. 1919 tillträdde deras ogifte son Henrik Adolf Bennet och hans efterträdare blev 1941 brorsonen Carl Wilhelm Gerard Stanislaw Bennet. Nuvarande slottsherren heter Gerard Bennet och är åttonde generationen Bennet på Rosendal.
Godset omfattar ca 1.200 hektar.

Slottets omgivningar är tillgängliga för allmänheten.

---

5. Näsbyholm Steen Bille og hans enke Kirten Lindenov, 1574-1604.
NÄSBYHOLM, beläget ca 4 km väster om Skurup, ligger på en höjd, omgiven av de ängar som en gång bildade Näsbyholmssjöns botten. Området där Romeleåsen i söder sänker sig ner mot slätten är vattenrikt och erbjöd i forna tider frodiga betesmarker. Här växte under medeltiden befästa storgårdar upp, vars ägare skaffade sig rikedomar genom boskapsavel och oxhandel.

Näsbyholms ursprungliga grundläggning är dold i historiens mörker. När gården först nämnes i skrivna urkunder i början av 1300-talet, är den redan en befäst stormansgård, som dragit fördel av läget ute på ön i Näsbyholmssjön för att åstadkomma ett för den tiden effektivt försvar. Här residerade då riddare av den i Skånes äldre historia ryktbara släkten Galen, som ledde sitt ursprung från den mäktiga Hvide-ätten.

Den förste kände ägaren är riddaren Jens Nielsen, som levde 1270-1325 och var fader till bl.a. ärkebiskopen i Lund (1336 - 55) Peder Jensen Galen. Denne var skåningarnas ledare vid det möte i Helsingborg 1332, där svenske kungen Magnus Eriksson (Smek) köpte den tyska panträtten till Skåne och förhållandet mellan Skåne och Sverige ordnades som en union mellan två självständiga riken (Magnus blev "kung av Sverige och Skåne"). Jens Nielsens söner Jacob och Anders blev herrar till Markie resp. Näsbyholm. På 1350-talet efterträddes riddar Anders av sonen Tuve, som var den förste som fast antog släktnamnet Galen. Han var 1376 - 83 gälkare (kungens företrädare) i Skåne och residerade på den närbelägna borgen Turestorpsö, vars ruin finns på en liten halvö i Havgårdssjön. Genom att hävda skånska särintressen kom han flera gånger i skev ställning till kungamakten. Under kriget med tyska Hansan och Valdemar Atterdags bortovaro från Danmark hade han förbindelse med mecklenburgarna och han spelade en betydande roll när skåningarna 1381 slöt separatfred med den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg.

År 1400 sålde han Näsbyholm till ärkebiskopen i Lund Jacob Gertsen Ulfstand, liksom han själv en sann unionsvän. Tillsammans med den svenske ärkebiskopen Henrik krönte denne i Kalmar 1397 drottning Margrethes ännu omyndiga släkting Erik av Pommern till kung över hela Norden. Jacob Ulfstand står främst bland de män, som då beseglade beslutet i det s.k unionsbrevet att de tre rikena "evinnerligen (skulle) en konung hava och ej flera". Tolkningen av detta dokument har blivit en omfattande debattfråga inom nordisk historieforskning. Till skillnad från det samtidigt utfärdade s.k. kröningsbrevet är unionsbrevet skrivet på papper och inte som brukligt på pergament och sigillen har tryckts på urkunden i stället för att hängas under denna. Jacob Ulfstand dog 1410 och Näsbyholm tillföll då ärkebiskopssätet. Vid reformationen indrogs egendomen 1536 till danska kronan och förlänades sedan av kungen till olika adelsmän.

Genom byte (mageskifte) blev Sten Bille till Vanås 1574 ägare till godset. Han var landsdomare i Skåne och lämnade 1586 Näsbyholm i arv till dottern Elisabet, som var gift med Sivert Beck till Förslev. Efter 1623 förekommer som ägare dennes svärsöner Tage Andersen Thott, gift med Elisabet Beck, och Arild Svab, gift med Margrete Beck, sonen Johan Beck och dennes brorson Jörgen Beck, död 1744.

Då ärvdes egendomen av den sistnämndes systerson, den danske gardeskaptenen Christian Henrik von Finecke, vilken 1756 gjorde Näsbyholm till fideikommiss för dottern Margareta och hennes man, sedermera generallöjtnanten och friherren Conrad Christoffer von Blixen. Släkten von Blixen kom ursprungligen från Vor-Pommern, där den omtalas redan på 1200-talet. Den blev friherrlig i Sverige 1772 (von Blixen) och i Danmark 1802 (Blixen-Finecke). Conrad Christoffer dog 1787 och efterträddes av sin son majoren friherre Conrad Christian von Blixen, som dog ogift 1819. Då tillträdde hans yngre bror Carl Philip, även han generallöjtnant. Denne blev också innehavare av fideikommisset Dallund på Fyn, som stiftats av kammarjunkare T.E.F. von Finecke, och fick tillstånd att för sig och sina efterkommande bära namnet von Blixen-Finecke. Han dog 1829 och hans ättlingar har sedan innehaft Näsbyholm. De följande ägarna var hans son kammarherren friherre Conrad F.C. von Blixen-Finecke, dennes son friherre Carl Fredrik von Blixen-Finecke, som var dansk politiker och under en tid utrikesminister, död 1873, dennes son friherre Fredrik von Blixen-Finecke, död 1919, dennes son friherre Carl Emil Theodosius von Blixen-Finecke, död 1940, dennes son friherre Carl Fredrik Gustaf von Blixen-Finecke samt hans son, nuvarande ägaren friherre Dick von Blixen-Finecke. Näsbyholm drivs som fideikommissaktiebolag och omfattar ca 2.200 hektar.


Näsbyholm 1822 (etsning av C. Akrell i Thersners "Skånska Utsigter")
Av den gamla borgen på Näsbyholmsön syns idag inga rester för den yttre betraktaren och uppgifterna om hur den sett ut är knapphändiga. Den äldsta beskrivningen lämnas 1676 av överstelöjtnanten Johan Hintzke (han som misslyckades med att riva Glimmingehus). Borgen bestod då av tre byggnader kring en gård, vars fjärde sida stängdes av ett plank. Den mellersta byggnaden var ett starkt stenhus med en fyrkantig tornbyggnad av grov gråsten, nästan 10 meter hög och med 1,6 meter tjocka murar, och enligt Hintzke uppförd av ärkebiskop Birger Gunnersen 1480. Flygelbyggnaderna var av korsvirke. En enda väg ledde från stranden över en lång och smal bank upp till borgen, som av folket kallades "ärkebiskop Birgers borg". Det är mycket troligt att Birger Gunnersen byggt eller satt stenhuset i stånd. Under sin tid som ärkebiskop månade han om ärkebiskopssätets gods och är också känd som byggherre i bl.a. Lunds domkyrka och på Borgeby.

Den äldsta bevarade bilden av Näsbyholm är en akvarell av Anders Sigfrid Rålamb från 1780-talet. Högst uppe på höjden ser man en trelängad anläggning i två våningar. De båda sidolängorna fortsättes av långa, låga flyglar kring infartsvägen. Längre ned bildar ekonomihusen en fyrkant för sig. Gården var redan då landfast på ett håll. Ännu i mitten av 1800-talet fanns denna borg kvar. I Ljunggrens "Skånska herregårdar", som utkom 1853, beskrives den som "lik ett på skogstopparna uppsatt glänsande diadem".

År 1865 revs den gamla borgen för att lämna plats för en storslagnare anläggning, som dock aldrig blev av. Torrläggningen av Näsbyholmssjön skedde samtidigt. Efter rivningen byggdes nedanför den gamla borgkullen vid sidan av uppfartsvägen ett envånings tegelhus. Det var ursprungligen avsett som förvaltarebostad, men kom efter tillbyggnad av ett hus i vinkel att bli bostad för slottsherrskapet, då de vistades på Näsbyholm. Efter en brand 1955 uppfördes 1957 det nuvarande corps de logiet uppe på den gamla borgens grund och sammanbyggdes i vinkel med den ännu kvarvarande västra envåningsflygeln. Den östra flygeln tillkom 1994. Det enda som återstår av "ärkebiskop Birgers borg" är de välvda källarrummen i det nya corps de logiet. Som ett led i återställandet av de skånska våtmarkerna har den torrlagda Näsbyholmssjön delvis återskapats 2004 och breder nu ut sig över ett 45 hektar stort område.

---

6. Billesholm (Lyngsgård)Billelægtens eje fra 1461-1629 knap 200 år.

Vi har følgende oplysninger:
Oprindeligt et stort slot opført på to holme i en en lille sø. Slottet havde flere udbygninger og et sekskantet tårn. Slottet var omgivet af en voldgrav. Det er nedrevet i 1955 og nu står kun kælderen til slottet der.
Billesholm borgruin er beliggende i Folkets park i Billesholm se her.
Rester av de medeltida befästningsanläggningarna kan finnas dolda under mark på platserna för de ursprungliga huvudgårdarna.
Om Jens Bille se her
Dokumenter fra 1430-60 angiver at Stig Oluf Krognos, Bollerup blev ny ejer af gården. Efter hans død i 1461 går gården i arv til hans datter, der var gift med Sten Bille Basse og derved kommer Billeslægten ind som ejere i næsten 200 år. Ægteparret bliver gravsat i Nørre Vram Kirke og på deres gravminde står følgende:

"Her vilar herr Sten Bille riddare til Ljunggaard. Tidlige landsdommer i Skåne, som dog i herrans år 1522 på åttende dagen efter trettondagagen med højädla Fru Ellen, dotter til Herr. Stig, som (Ellen) dog i Herrans år 1474, och (å andra sidan) med Fru. Margreta, dotter til Herr. Claus (Rønnow), tidlige marsk i Danmarks rike. som dog i det Herrans år 1515. Sten Bille havde 6 børn i første ægteskab som alle døde unge, og han fik syv børn i sit andet hvoraf 4 overlevede forældrene. Af sønnerne blev Torben ærkebiskop i Lund. Den anden Claus overtog Lyngsgård efter faderen og blev ligeledes en højt anset i den Danske administration. Han deltog i blodbadet i Stockholm, hvor han sammen med Søren Norrby fængslede de svenske stormænd, der skulle henrettes. Claus Bille deltog i slaget ved Lund i 1525, men da på Frederik I's side, mod Christian II og bønderne i deres frihedskamp. For dette fik han Vanås gods i belønning (Han købte i virkeligheden Vanås af kongen). I forbitring herover hævnede bønderne i Sønder Vram, plyndrede og brændte Lyngsgård. Claus Bille fangede senere bøndernes anfører, en forløben munk, og brændte ham på resterne af Lyngsgård. Gården byggedes op igen men enklere og mindre standsmæssigt.

---

För Jens Bille som var van vid att sitta på det starka Wisborgs slott, måste Ljungsgård ha verkat enkelt och framför allt osäkert. Han beslutade att bygga en ny gård och började söka efter en lämplig plats. Genom att motströms följa den bäck, som flöt förbi Ljungsgård, kom han efter en promenad på något över en kilometer till ett ställe där bäcken gjorde en vid båge samt dessutom bildade en fors. Ovanför denna fors fanns en naturlig bassäng, som genom dammbyggnad kunde fyllas med vatten. Förmodligen började man bygga redan 1571, även om Billesholm nämns första gången i allmänna texter år 1578. Genom grävning av breda gravar bildades fem öar, vilka, ytterligare höjdes av den uppgrävda jorden. På dessa öar upp­fördes sedan boningshus, ladu­gårdar och logar. Ovanför forsen byggdes en damm, och genom en lucka regle­rades vattenståndet i gravarna. Nedanför forsen byggdes en liten kvarn, och så var då BILLESHOLM färdigt.

---

7. Vrams Gunnarstorp

VRAMS GUNNARSTORP ligger på Söderåsens sydvästsida ca 3 km söder om Åstorp. Slottet är byggt med fyra längor kring en borggård men utan omgivande vallgravar. I äldre tid var borgen inte sammanbyggd utan två av husen var då helt fristående. Den östra längan innehåller delar från slutet av 1400-talet och den norra längan, som är byggd i två våningar, uppfördes på 1550-talet. De övriga längorna är i en våning och uppfördes 1633-44 i den byggnadsstil, som blomstrade i Skåne under början av 1600-talet, den s.k. Christian IV:s stil. Denna har som förebild den nederländska renässansstilen med röda murstenar, ljusa sandstensinfattningar och -lister samt svängda gavlar. Christian IV kallas med rätta den store byggherren bland Danmarks kungar och hans omdaning av stilen var självständig och oortodox och kännetecknas bl.a. av tunga barockliknande gavlar och torn. Stilkaraktären kom att framhävas ytterligare genom den omfattande restaurering, som slottet genomgick på 1850-talet efter ritningar av den danske arkitekten C.F. Zwingman. Bland dekorationerna på byggnaderna finns vapensköldar till de adliga släkter, vars medlemmar har ägt godset: Skovgaard, Ulfstand, Vind, Giedde, Berch och Tornérhjelm. På borggården finns ännu kvar den springbrunn, som byggdes där under 1600-talet. Slottet har flera välbevarade interiörer. Så har t.ex. två av södra längans salar målade bjälktak från byggnadstiden, ett av dem daterat 1636, och "Vita salongen" en fast inredning, som i stort sett är intakt sedan 1700-talets slut. På slottet finns en rik tavelsamling av äldre mästare. Biblioteket med "franska fågeltaket" från omkr. 1640 "Vita salongen" med inredning från gustaviansk tid Ladugårdskomplexet har trappgavlade 1800-talslängor. På sluttningarna norr om slottet ligger den vackra parken med de väldiga buxbomshäckarna från mitten av 1600-talet och avenboksgången, som beundrades redan av Linné, när han 1749 besökte gården på sin skånska resa. Sydöst om slottet ligger Hjorthagen med sin imponerande stenmur - två meter hög och tre kilometer lång, även den noterad av Linné och sannolikt uppförd redan på 1600-talet. Vrams Gunnarstorp har sitt ursprung i ett gammalt ärkebiskopsgods i trakten, som kallades Vramsgård och vars huvudgård låg närmare Vrams kyrka. Ärkebiskop Birger Gunnersen i Lund, som levde i början av 1500-talet, hade 1517 förpantat gården till Hans Skovgaard d.ä. på livstid, men hans efterträdare ärkebiskop Aage Sparre vägrade att respektera panten och återtog egendomen. Genom ingripande av kungen fick Skovgaard tillbaka den och blev 1530 ägare till Gunnarstorp, eller "Gundestrup i Vram" som det då kallades. Namnet ändrades sedan till Vrams Gunnarstorp liksom "Gundestrup i Kulden" blev Kulla Gunnarstorp. Omkring 1550 byggde Skovgaard en ny mangård "på Söderåsens skog". Efter hans död 1564 tillträdde brorsonen, senare riksrådet, Hans Jörgensen Skovgaard, gift med Anne Vernersdatter Parsberg. Han dog 1580. Godset ärvdes då av hans son Jörgen och 1611 av dennes syster Anne, som var gift med Holger Jensen Ulfstand till Häckeberga. Jörgen Vind De efterträddes 1621 av dottern Ingeborre och svärsonen riksamiralen Jörgen Vind. Dessa lät uppföra den nuvarande slottsbyggnaden, som bör ha stått färdig 1644, och deras initialer och vapensköldar återfinns på flera ställen i byggnaden. Jörgen Vind deltog vid Christian IV:s sida i det sjöslag mot den svenska flottan, ledd av Claes Fleming, som utkämpades vid Kolberger Heide nära Femern i juli 1644. Under striden träffade en kanonkula flaggskeppet "Trefoldigheden" alldeles intill kungen och järnbitar och trävirke yrde omkring. Kungen slogs i däcket, illa sårad. Men han reste sig nästan direkt, med blodet strömmande ur ansiktet, där högra ögat var förstört, och ropade med hög röst: "Jag lever!" Sedan stoppade han blodflödet från ögat med en näsduk och fortsatte att föra befälet intill stridens slut. Minnet av kungens insatser i slaget lever kvar i den danska kungssången: "Kong Christian stod ved höjen Mast i Rög og Damp." Jörgen Vind blev dödligt sårad i detta slag. Hans änka styrde därefter på Gunnarstorp till sin död 1652. Hon var den sista av ätten Ulfstand i Skåne. Vrams Gunnarstorp på 1680-talet (Buhrman-Fischers prospectverk) Hennes son Holger Vind trivdes ej med de nya svenska makthavarna utan sålde egendomen till sin svåger Christoffer Giedde, vilken tillhörde de medlemmar av gammal dansk adel som 1664 introducerades på det svenska riddarhuset. Under hans tid skall gården ha blivit anfallen av snapphanarna och hans hustru ha blivit bränd, då hon vägrade uppge var skatterna förvarades, men någon historisk bekräftelse på denna sägen finns ej. Det måste i så fall ha varit hans första hustru, Elisabeth Vind. Han gifte om sig två gånger, sista gången med Anna Sofia von Essen från Estland. Ett brev finns bevarat från denna tid. Det är avsänt från gården 1696 till slottsfruns far, lantrådet Otto Magnus von Essen i Estland, och skrivet av en viss Heinsius, som troligen var "huslärare" hos lantrådet. Avsändaren beskriver gården i hänförda ordalag. Den är "byggd av lutter sten, fyrkantigt som slottet i Stockholm ... Detta verkligt furstliga slott ligger mitt i en stor trädgård, i vilken man ej endast finner alla livländska frukter, utan även många vinstockar, valnötsträd, persikor, in summa idel fruktträd, som man blott kan träffa i Tyskland. Ladugårdarna äro även byggda av sten och invändigt stenlagda, och ser det i dessa renligare ut än i Reval på gatorna. På båda sidor är den stora och den lilla djurgården, i vilka ej blott små utan även rätt många stora hjortar och rådjur finnas. Runt omkring gården ligga 32 dammar med de präktigaste fiskar, såsom karpar och rudor, så att jag med mina ögon sett tre tunnor karpar och rudor och annan fisk, som förflyttats till andra dammar. På sköna åkrar, behagfulla ängar och angenäma lunder är ett stort överflöd. Den stora skogen, som ligger bakom gården och består av idel ek och bok, bringar godsherren stora inkomster under ollonår, ty bönderna runt omkring för sina svin dit och betala tionde för varje svin, så att han mången gång på de 3000 som går där drar tull på 300".
När Giedde dog blev en dotter i tredje giftet, Hedvig Sofia Elisabet, arvtagare till gården. Hon gifte sig andra gången med en kusin från Estland, kapten Caspar Johan Berch. Om honom fällde Linné vid sitt besök 1749 omdömet, att han torde få räknas som en av Skånes starkaste ekonomer. Nästa ägare blev sonen översten Otto Christoffer Berch, som löste ut sin bror kanslirådet Fredrik Berch. Överste Berch var ogift men adopterade en kusinson, Georg Philip Bergk från Livland, vilken senare blev hovmarskalk och introducerades på riddarhuset med namnet Berch år 1813. Han hade övertagit godset redan 1803, då adoptivfadern dog.
Efter hans död 1817 tillträdde hans änka, som 1839 sålde egendomen till ryttmästare Rudolf Viktor Tornérhjelm och i utbyte fick bl.a. Össjö säteri. Tornérhjelm, som med tiden blev överhovstallmästare och en av kungahusets förtrogna, genomförde omfattande nybyggnader och förbättringar på godset och arbetade även mycket för att främja näringslivet i västra Skåne. 1878 efterträddes han av sin ende son, Gustaf Tornérhjelm, som senare blev landshövding och ryttmästare och liksom sin far var verksam på olika områden inom lanthushållningen. Han dog 1934 och godset har sedan blivit kvar i släkten. Det omfattar ca 3.300 hektar och slottsherre är idag Rudolf Tornérhjelm, son till Carl Tornérhjelm och Mari-Ann af Ugglas.
Avenboksgången parken med avenboksgången och de unika buxbomshäckarna, vilka planterats och klippts som kägelspel, är öppen för allmänheten. På Vrams Gunnarstorp arrangeras jakter samt konferenser för såväl större som mindre sällskap. Här finns också en matbod med försäljning av gårdens produkter och varje år anordnas en julmässa.

Guidad visning av slott och park efter överenskommelse. Tel. 0490-37171.
Vrams Gunnarstorps hemsida

---

8. Ellinge


ELLINGE ligger ett par km sydväst om Eslöv. Slottets huvudbyggnad är till sin grundstomme mycket gammal, möjligen ända från 1400-talet, varom välvda källare och murar av stora kvaderstenar i dess norra del vittnar. Genom en ombyggnad som började 1735 fick Ellinge sitt utseende betydligt förändrat. Den medeltidsaktigt slutna skånsk-danska borgen förvandlades då till en öppen herrgård av sedvanlig svensk typ. Samtidigt anlades ny park och trädgård. 1854 revs den norra flygeln på borgholmen och i stället uppfördes den nuvarande tornartade stenbyggnaden.

Huvudbyggnaden fick då gavlar i renässansstil. Under 1950-talet genomgick slottet en omfattande renovering, varvid äldre arkitekturdetaljer tillvaratogs. Slottet omges ännu av de gamla vallgravarna.

Ellinge byggdes en gång som en försvarsborg och ligger vid Bråån, en biflod till Lödde å (Kävlingeån). Dessa båda åar bildade förr i tiden strategiskt en försvarslinje för södra Skåne och vid dessa ligger också de gamla befästa borgarna Skarhult, Flyinge, Hvidarp (Viderup), Örtofta och Borgeby. Åarna hade då mer vatten än nu och var ofta svåra att komma över, varför de spelade en framträdande roll under medeltidens strider inom Danmark och senare under krigen med Sverige.

Ellinge är ett av Skånes äldsta gods med anor från 1100-talet och tillhörde under medeltiden flera av Danmarks mäktigaste släkter. Först i raden av stormän på egendomen var Erland Galen i början av 1200-talet. Han hade fyra söner, vilka genom sin mor Cecilia var släkt med Danmarks främsta stormansätt Hvide och den Sverkerska kungaätten i Sverige. Av dessa Erlandsöner blev två ärkebiskopar, Jacob och Erland Erlandsen, och de andra två, Jens och Niels, efter varandra ägare till Ellinge. Jens Erlandsen var 1258 gälkare, d.v.s. kungens företrädare, i Skåne. Vid stridigheterna rörande kungens eller kyrkans överhet mellan hans bror ärkebiskop Jacob i Lund och danske kungen Christoffer I stod Jens på sin brors sida. Sedan kungen fängslat ärkebiskopen med hjälp av prelatens egen broder Niels fick denne överta Ellinge och gälkareämbetet. Niels Erlandsen lämnade gården i arv till sin son Jacob, vars son Niels senare blev herre till Ellinge. Denne dog 1350.

Staldbygning, Ellinge
Näste ägare var Ulf Aagesen Thott, som 1371 efterträddes av Peder Axelsen Thott till Härlöv nära Kristianstad. Hans svärson, riddaren Niels Svendsen Sparre, löste till sig Ellinge 1395. Denna ätt härstammade från Jylland och förde två sparrar i sitt vapen. Kalmarunionen medförde under 1400-talet ett närmande mellan de tre nordiska länderna och Sparrarna till Ellinge var ett exempel på detta. Niels Svendsen Sparre har bl.a. undertecknat förbundstraktaten mellan unionskungen Erik av Pommern och Wladislaus av Polen 1419 jämte flera andra dokument. Hans son Kjeld blev näste ägare till godset och han efterträddes av sin bror väpnaren Claus Nielsen Sparre, som bebodde gården 1439 och som genom giftermål med Katarina Bielke även blev herre till Vik i Uppland samt svåger till svenske marsken och senare riksföreståndaren och kungen Karl Knutsson Bonde. Han blev trots detta trogen sitt fädernesland Danmark. Hans efterträdare, sonen Niels Clausen Sparre, blev däremot genom sin uppfostran och släktskap med Sveriges ledande män, Karl Knutsson och Sten Sture, helt svensk. Han var bl.a. svenskt riksråd och hövitsman på Elfsborg och en myndig, självsäker herre, som 1495 på egen hand förklarade England krig. Lyckan vände emellertid när han tog Sten Stures parti i striderna med danske kungen Hans och 1505 dömdes han skyldig till majestätsbrott och förlustig liv, ära och gods.

Ellinge drogs in till danska kronan och såldes 1511 till Henrik Krummedige, en av sin tids mest betydande män, som bl.a. var danskt och norskt riksråd och hövitsman på Bohus. Redan före Henrik Krummediges död 1530 blev Eske Pedersen Bille, gift med hans dotter Sophie, ägare till Ellinge, Månstorp och det halländska Vallen. Han kallades i Skåne "Eske den rige". Det var troligen han som omkr. 1537 anlade Månstorps borg. Under "Grevefejden" blev Ellinge intaget och plundrat av bönderna, eftersom Bille ställt sig på hertig Christians (III) sida mot Christian II och lübeckarna. Händelsen finns återgiven i ett brev från gårdsfogden till Eske Bille. Fogden berättar att han blivit överraskad av budskapet om fiendens annalkande och bara haft en natts frist att föra bort livsmedel och dyrbarheter. Vidare skriver han att 400 bönder kom, bröt upp dörrarna och tog till sig mat och öl. Själv hade han flytt och stått ett dygn i "det ny mag", d.v.s. han hade gömt sig i det nybyggda utedasset. Senare rapporterade han att "alltsammen er vel ved magt undtagen 2 senge, som bönderne sloge i stykker". Eske Bille satt som länsman på Bergenhus i Norge 1529-37 och försvarade 1534 detta mot ett intagningsförsök av Christian II. 1537 dubbades han till riddare vid Christian III:s kröning och anlitades sedan av denne vid flera diplomatiska uppdrag. Bille var riksråd och sjöminister och blev 1547 rikshovmästare. Han dog 1552.

Av hans många jordagods gick Ellinge till hans andre son, Jörgen, senare även ägare till Vallen, som en annan bror erhållit i arv. Han dog 1601 och ärvdes av sin son Eske. Då denne dog barnlös 1619 övergick egendomen till hans systerson riksrådet Eske Laugesen Brok, som var en av Danmarks rikaste och mäktigaste män. Hans dagböcker, som skildrar en rik adelsmans liv på den tiden, finns bevarade. En lustighet är, att han brukade sätta ett kors i dagboken varje gång han deltog i ett dryckeslag. Ibland ett kors, någon gång två och vid ett tillfälle hela fyra kors på samma dag, men då hade han också supit ihop med Christian IV på Borgeby slott och vid korsen skrivit kommentaren "libera nos domine", "Herre Gud, bevare oss". Eftersom Eske Brok var den siste manlige medlemmen av sin ätt, gick godset vid hans död 1625 till dottern Brigitte och hennes man Tyge Brahe till Tosterup.


Eske Brok

Kort därefter sålde de Ellinge till den rike godsägaren Frands Lykke, som var gift med Brigittes syster Lisbeth Brok, och han bytte 1632 bort godset till fröken Mette Barnekow. Hon bodde troligen inte på Ellinge och dog ogift åtta år senare.







Ellinge omkr. 1680 sett från norr (Buhrman-Fischer) Egendomen gick då till brorsdottern Margrete Barnekow och hennes man, vice landsdomaren i Skåne, Christoffer Walkendorff. Han var en av de danska adelsmän som 1658 svor den svenske kungen trohetsed och blev introducerad på Riddarhuset. Efter honom tillträdde 1690 sonen Hans. Det var han som 1680 fick i uppdrag att hämta den danska prinsessan Ulrika Eleonora i Köpenhamn och eskortera henne till Skottorps herrgård i Halland för att där vigas med Karl XI. Herr Hans slösade emellertid bort sitt arv så grundligt att han måste låna bröd av sina egna bönder. Han kallades därför "Hans Lånekaka". 1714 fick han sälja Ellinge på grund av sina skulder.
Köpare var en betydligt bättre hushållare, nämligen grevinnan Margaretha von Ascheberg på Vittskövle, dotter till fältmarskalken Rutger von Ascheberg och änka efter överste Kjell Christoffer Barnekow. Hon lät göra en besiktning av Ellinge, vilken visade att byggnaderna var kraftigt förfallna. Hennes många egendomar skiftades 1724, så att Ellinge tillföll svärsönerna greve J.A. Meyerfelt och friherre Wilhelm Bennet.

Den senare, som var generalmajor och landshövding och gift med hennes dotter Magdalena Eleonora, blev samma år ensam ägare till godset. Det var han som iståndsatte den förfallna gården, varvid huvudbyggnaden grundligt förändrades och de andra byggnaderna revs.
Vid Wilhelm Bennets död 1740 ärvdes egendomen av dottern Christina Bennet, som gifte sig med överstelöjtnanten greve Carl Fredrik Dücker. Denne efterträddes av sin son och sonson med samma namn. Den tredje och siste Carl Fredrik Dücker dog barnlös 1889. Under hans tid fick huvudbyggnaden sitt nuvarande utseende.

Efter honom tillträdde hans systerdotters son, överhovstallmästaren friherre Fredrik Wrangel af Sauss, som var gift med grevinnan Ebba Piper från Sövdeborg. De bodde aldrig på slottet utan lät iordningställa en bostad på andra sida vallgraven, den Wrangelska villan. Fredrik Wrangel efterträddes 1932 av sin son Carl Gustaf Wrangel. När denne dog 1948 var ekonomin så dålig att hans son inte hade möjlighet att ta över godset.

Ellinge inköptes 1950 av industrimannen tekn. doktorn Ernst Wehtje (skapare av Skånska Cementgjuteriet - Skanska) och hans maka Britta Elfverson, och deras son Hans-Christian övertog driften. 1954-56 genomgick det förfallna slottet en omfattande restaurering och upprustning under ledning av arkitekten Leon Nilsson. Hans-Christian Wehtjes son Mikael är nu ägare till Ellinge, som omfattar ca 750 hektar.

Parken kan beses, men slottet är inte öppet för allmänheten.

---

9. Dybäck slægtens eje 250 år
DYBÄCK, beläget ca 9 km söder om Skurup, är Skånes sydligaste herresäte. Den ålderdomliga vita mangården är egentligen en samling av flera byggnader, som uppförts under 1400-, 1500- och 1600-talen och som i stor utsträckning är mycket väl bibehållna, eftersom några större förändringar ej vidtagits sedan 1600-talet. Gotik, barock och renässans smälter här ihop till ett helt.



Borgen anlades ursprungligen på en vattensjuk plats, liksom så många andra byggnader av detta slag, för att man skulle kunna omge den med vattenfyllda gravar på det sätt som under medeltiden och även senare var lämpligt ur försvarssynpunkt. Två hus med kvadratisk grundplan, placerade diagonalt i var sitt hörn, förefaller ursprungligen ha varit försvarstorn. Det äldsta av husen är den östra längan, som uppfördes omkring 1490 av riddaren och riksrådet Tage Henriksen Hollunger, vilken var föreståndare för nunneklostret Bosjökloster. Den har trappgavlar och brant tegeltak och murar av stora tegel i "munkförband". En nu försvunnen byggnad var ett porttorn, vilket tidigare stod vid ingången till borggården och i vilket var inrett kapell. Det hade uppförts 1555 av Jörgen Marsvin, en av sin tids rikaste stormän. Över ingången till detta torn hade han satt den självmedvetna inskriften: "Dette er byggt ikke med Possemad uden med egit folk och penge" (possemad = påsamat, tiggeri).


Det gamla porttornet har nu ersatts av en sammanbindningsgång i korsvirke. Det torn som nu ligger vid infarten har byggts i början av 1800-talet och man har därvid återanvänt olika dekorativa detaljer i det äldre porttornet. De sammanhängande norra och västra längorna uppfördes under Lave Billes tid. Bland ekonomibyggnaderna finns flera gamla gråstensbyggnader från 1600-talet. Den västra flygeln på slottet restaurerades 1939-40. Slottet ligger omgivet av en lummig park.
Dybäcks historia går långt tillbaka i tiden och det har ägts av flera av de mäktigaste adelssläkterna i det gamla Danmark. Den förste kände innehavaren är en i övrigt okänd Johannes Sastersen, vilken 1374 skrev sig som ägare till "Djubaek". Han skall ha varit så förmögen att han lånade ut pengar till en riddare på Näsbyholm.



Under 1400-talet tillträdde den urgamla adelssläkten Bing och om Aage Bing, som gett sitt namn till flera platser i omgivningen, berättas många historier. Han hade på 1480-talet en tvist med Beddingebönderna om vem som var ägare till Bingsmarken. Eftersom herr Aage var både snål och slug, löste han markfrågan på sitt eget sätt. Han lade lite Dybäcksjord i sina skor och vandrade sedan över det omstridda området och svor på att han trampade sin egen jord. Det berättas att han aldrig fick ro i sin grav utan ständigt vandrade nattetid över Bingsmarken ropande: "Alla Beddinge byamän, kommen att ta er Bingsmark igen!" Aage Bing sålde 1487 godset till ovannämnde Tage Henriksen Hollunger.
Genom gifte med dennes dotter Helle tillträdde sedan riksrådet Peder Marsvin, som tillhörde en av Danmarks äldsta adelssläkter, omnämnd redan 1310. Efter Peder Marsvins död 1528 tillträdde hans son Jörgen, även han riksråd. Denne deltog i det nordiska sjuårskriget som befälhavare för de jyska och skånska adelsfanorna och satt som länsherre först på Helsingborgs slott och senare på Landskrona slott och Lundagård. Han var en duglig officer men lär ha varit en hänsynslös godsherre gentemot sina underlydande bönder. Med sin hustru Karen Gyldenstierne fick han många barn, av vilka dottern Ellen blev mest ryktbar. Hon gifte sig med Ludvig Munk och blev mor till Kirsten Munk, kung Christian IV:s morganatiska gemål. Den vackra Kirsten födde i sitt äktenskap med kungen åtta barn, som fick efternamnet Gyldenlöve. Jörgen Marsvin avled 1581 och efterträddes av sonen Otte, som även var ägare till det efter honom uppkallade Marsvinsholm, samt Sandby, Krageholm m.fl. gods och sålunda var en av sin tids rikaste män. Han lät också restaurera Dybäck. Han och hans hustru Mette Brahe har sin grav i Ö. Vemmenhögs kyrka.

Jörgen Marsvin Karen Gyldenstierne

Därefter ärvdes godset på kvinnolinjen av dottern Pernille, som gifte sig med Lave Bille, landsdomare över Låland och Falster. Under Gustaf Horns härjningar i Skåne plundrades även Dybäck 1644. Lave Bille trivdes ej med den svenska överheten utan flyttade till sin danska gård Havrelöcke. Efter hustrun Pernilles död gifte han om sig med en av pigorna på gården, Dorthe Skov. Vid sin död 1679 hade han tre söner, av vilka den ene inte räknades med, eftersom han var sinnessjuk. Dybäck delades 1684 i två hälfter mellan sönerna Jörgen och Christian, d.v.s. själva borgområdet delades i en östlig och en västlig hälft, medan ägorna fick en mera invecklad fördelning. Detta ledde till en bitter osämja, som varade i nästan 200 år.
Dybäck omkr. 1680 (Buhrman-Fischers prospektverk)
Ägaren av östra hälften, Jörgen Bille, var gift med Regitze Beck, kring vilken det förekom en rad skandalhistorier. Hennes yngsta dotter, Pernille Margarete, som var gift med överjägmästaren Hammarberg, tog redan i unga år upp konkurrensen med sin mor om ett något tvivelaktigt leverne. Båda damerna blev förtjusta i dansmästaren vid Lunds akademi, Paul Wulfenhertz. I ett protokoll i Lunds domkapitel står att läsa angående dottern, att hon och modern Regitze " - voro närmare än anständigheten engagerade med dansmästaren". Pernille Margarete dömdes att fyra söndagar å rad sitta i pliktepallen i Ö. Vemmenhögs kyrka. Den stackars fru Wulfenhertz fick skilsmässa från sin man på grund av alla ömma brev som fruarna på Dybäck skrivit till honom. Dansmästaren själv flydde fegt ur landet. Även överjägmästaren lyckades bli av med sin lättfotade fru och det sades att hon senare " - slagit sig till ett liderligt leverne uti melankoli och brännvin och befarande att något värre kunde med henne blifva efter hon var i svår tentation".
Ägaren av västra hälften, Christian Bille, drabbades också av olycka. 1712 överraskade och sköt han efter en spannmålstjuv, som han skadade så illa att mannen dog. Spannmålstjuven var anställd hos den svenske kommendanten för den truppstyrka som var förlagd i byn, major Gyllenpamp, och Bille fick därför ett hårt straff. Även han dömdes att sitta i pliktepallen i kyrkan men uthärdade inte denna skam utan flydde till Danmark och dog senare i Köpenhamn.
Godset förblev uppdelat på detta sätt ända till 1857. Den jörgenska parten gick från Jörgens barn till dessas kusiner, Christians barn, till syskonen Bille och därefter till professor Thomas Ihre och efter honom i tur och ordning till hans änka, dennes systerson kapten Carl Johan von Löwen, som var svärfar till kungamördaren Anckarström, och hovmarskalk Gustaf Fredrik Gyllenkrok på Svenstorp. Efter honom kallades senare denna del av godset för "Krokeparten". Den andra parten gick från Christians barn till häradshövdingen Peter Sillnecker och över dennes efterlevande syster till kamrer Jakob Klerck, vidare till dennes svärson överstelöjtnanten Berndt Ingelotz, död 1765, och därpå till dennes svärson Christoffer Ehrensparre. Den kallades därefter "Sparreparten" och ägdes efter Ehrensparres död 1767 av sonen Gustaf, död 1785, sedan av dennes syster Eva Charlotta Ljungfelt, död 1823, och därefter av dennas son Gustaf Ehrensparre Ljungfelt, död 1845. Den sistnämnde ärvdes av sina systrar, som sålde bort stora delar av egendomen.
"Krokeparten" hade under tiden förvärvats av friherre J.A. Gyllenkrok men såldes av arvingarna 1822 till grosshandlare Albrect Baltzar Wallis i Stockholm och ärvdes senare av hans son godsägare A.B. Wallis. Denne köpte 1857 även återstoden av "Sparreparten", så att godset åter blev förenat under en ägare. Godsägare Wallis gjorde inte bara slut på den långvariga bittra "partfejden" utan genomförde också en betydande upprustning av lantbruket och skapade en berömd kreatursstam. När han dog 1903 efterträddes han av änkan och barnen. 1921 inköptes Dybäck av godsägare Albin Alwén, som 1961 efterträddes av sonen Ebbe. Vid hans död 1993 övertogs godset av sönerna Claes Ebbe, Carl-Otto och Mats Alwén.
Slottet är inte tillgängligt för allmänheten.

---